Telekom sektorn ar en viktig del av de Nordiska börserna då Sverige och Finland har två företag som är världsledande inom mobila system samt mobiltelefoner. Både Ericsson och Nokia har cirka 40% marknadsandel inom sitt ”kärnområde”.
Jag har knappt skrivit något om sektorn på denna blogg och som ni ser så äger jag inga telekom aktier heller. Anledningen är varken brist på kunskap eller intresse om branschen. Istället är anledningen att jag själv jobbar inom telekom sektorn och vill undvika ”Conflict of Interest”. Jag kommer här att ge min generella syn på telekom sektorn (obs avser endast mobila system) och sedan lämnar jag resten åt läsaren.
När de första GSM näten byggdes hade de flesta personer ingen mobiltelefon. I Norden hade vissa NMT 450/900 telefoner men de vara dyra och klumpiga. I andra länder använde man andra analoga standarder som TACS som användes bla i Italien och Kina eller AMPS i USA. Detta var 1:a generations mobila nät (analogt).
2:a generations nät blev digitalt. GSM, D-AMPS (USA) och PDC (Japan) är de vanligaste 2G standarderna. Med 2G började telefonerna bli smidiga saker till rimliga kostnader. En enormt succe började och Nokia och Ericsson hade en bra start då de hade erfarenhet av NMT och hade tidigt produkter att sälja inom GSM. Telefonoperatörerna hade stora marginaler och det var viktigt att bygga ut näten för att kunna offerera bra täckning och mera kapacitet hela tiden. Operatörerna (telefonbolagen) var fokuserade på att fånga så många kunder som möjligt. Priser på växlar, basstationer samt diverse tillhörande service (Nätplanering, installation & driftsättning, optimering mm) var av mindre betydelse. Det gällde att snabbt bygga ett bra nät och sedan hårdlansera och fånga upp nya mobila kunder. Snabbhet i leveranser och driftsättning var enormt viktigt eftersom det innebar större marknadsandel. I takt med att konkurrensen mellan operatörerna ökade och tillväxten avtog ökade istället fokus på att minska sina kosnader.
3:e Generations nät (3G) byggs normalt med UMTS (Europa baserat) eller CDMA-2000 teknik (USA baserat). 3G nätens fördel är att tekniken kan överföra data snabbare än 2G. Kina bygger en egen 3G standard (TD-SCDMA) men har svårt att få tekniken att fungera bra. Av den anledningen skjuter Kina upp fördelningen av sina 3G licenser. Man vill helt kunna ge stor andel av Kinas 3G kaka till kinesiska företag. Det håller tillbaka försäljningen för alla 3G leverantörer men den stora frågan är hur stor andel av den kinesiska 3G kakan kommer att gå till utlänningar?
När 3G var färdigutvecklad (Europa/USA) var det dags att sälja och implementera dessa nät. Här stöter branschen dock på lite problem som tidigare inte funnits inom den mobila telekomvärlden.
1) De flesta personer (I länderna) har redan en bra fungerande 2G telefon.
2) Det finns ingen ”Killer Application” som operatörerna kan tjäna stora pengar på. Ännu.
3) Nya 3G operatörer utan existerande 2G nät måste få in kunder till sina nya 3G nät för att få igång kassaflödet. Eftersom de flesta potentialla kunder redan har en mobiltelefon måste de alltså locka över dem från något existerande 2G nät. De görs ofta med hjälp av lägre priser och nya typer av abonnemang (flat rate etc). Och konkurrenterna svarar med att sänka sina priser. Billigare samtal minskar förståss intäkterna generellt sett men kan till viss del pareras med att försöka få folk att använda telefonerna mera till bekostnad av minskad användning av fasta telefoner etc.
4) Operatörerna har gjort stora 3G investeringar och de flesta 3G näten utnyttjar endast en liten del av kapaciteten. Stora investeringar och ökade operativa kostnader alltså och i många fall mycket marginella intäktsökningar.
Detta har lett till att mobiloperatörerna har konstanta eller vikande försäljning samtidigt som kostnaderna för att driva näten blir allt dyrare. Vissa kostnader är svåra att hantera eller komma undan som tex hyra av utrymme eller land för antenner, master och utrustning eller elektricitet för att driva näten.
Första steget var att operatörerna blev bättre på inköp. De samordnade inköp mellan olika länder, började med omvända auktioner osv. Samtidigt som de kinesiska spelarna (Huawei & ZTE) blev allt duktigare och hungrigare efter marknadsandelar utanför Kina. De kinesiska bolagen har en fördel rent politiskt, Kina blir en allt mer attraktiv handelspartner och ett land som säljer stora mänger till Kina kan i gengäld köpa telekom produkter i utbyte. Ett exempel är afrikanska länder som kanske säljer metaller till Kina och köper mobila nät i utbyte.
Många telefonbolag föredrar nog leverantörer som Ericsson, NSN etc. Samtidigt som man använder Huawei/ZTE som prispressare. Resultatet blir en kraftig priserosion. Och i takt med att de kinesiska produkterna blir allt bättre blir ”prispressen” mera effektiv. Det är inte längre tomma hot utan man är villig att tilldela volym även till Huawei/ZTE. Dessutom sker tillväxten idag i Asien och andra länder med betydligt lägre inkomster än Europa och USA. Snittintäkten eller ARPU (Average Revenue Per User) är kanske 50 Euro i EU och 5 i Indien. Det ökar prissen på både teleoperatörerna och företagen som levererar telekom utrustning allmer.
Andra steget, som precis har börjat, är att Operatörerna outsourcar själva driften av sina nät (sk Managed Services). Detta är det område som växer snabbast men konkurrensen är hård och alla vill ta marknadsandelar för att kunna få skalfördelar snabbt. Marginalena är dock lägre än på själva systemen och de totala marginalerna riskerar att sjunka i takt med att andelen ”Managed Services” ökar. Fördelen är dock att försäljningen är beydligt stabilare och att man skriver långa avtal. Kineserna ligger några steg efter tex Ericsson och NSN men kommer definitivt att fokusera på detta område snart och det kommer att leda till ytterligare priskonkurrens. Deras marknadsandel i Europa och USA kommer nog inte att bli särskilt stor men i övriga delar av världen blir de en aggresiv aktör.
Summan av detta blir nog att marginalerna i telekombraschen kommer krypa nedåt ytterligare. Volymökningar kan förhoppningsvis kompensera för priserosion till viss del men totalt sett kryper marginalerna nedåt.
Jag sålde alla Ericsson och Nokia aktier i februari 2001 och köpte Kungsleden aktier för pengarna. Det har utan tvekan varit min bästa aktieaffär hittills. Efter det har jag inte ägt några telekomaktier
Ericsson föll med nästan 30% efter att deras kvartal 3 siffror blev kända som visar på minskade marginaler. Själv är jag inte förvånad över det inträffande, snarare förvånad att det inte inträffat tidigare. Jag tror att deras marginal kommer att försämras ytterligare framöver. Detta innebär även att Ericssons konkurrenter kommer att ha det fortsatt tufft framöver och det är förståss dessa faktorer som drivit på konsolideringen inom marknaden.
Ovan information avser marknaden för telekomutrustning och skall inte förväxlas med mobiltelefonmarknaden eller markanden för telefonbolag där marknaden ser annorlunda ut eller varierar kraftigt från marknad till marknad.
Note: Tack Torkel för trigger till detta inlägg :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar